Pelagius var ingen irrlärare, men däremot Augustinus som förnekade människans fria vilja
Pelagius hade samma teologiska syn som kyrkofäderna före honom
Pelagius levde ca 354-418 e.Kr. och var en brittisk präst och en respekterad teolog med goda kunskaper i latin och grekiska (till skillnad från Augustinus). Pelagius var samtida med St. Patrick på Irland, och Pelagius främsta elev var Caelestius.
Tyvärr har Peagius namn blivit som ett slags skällsord, speciellt från reformert håll, som grundar sig på att man tillskrivit honom lömska åsikter på mycket osäkra grunder. Pelagius har inte bara fiender idag, utan även under hans egen tid fanns teologer som inte höll med honom – och Augustinus verkar vara den man som startat schismen. Därför bör vi vara väldigt aktsamma så att vi inte hämtar vår information om Pelagius från Augustinus håll, för vem vill bli bedömd baserad på människor som ser sig själva som motståndare? Dessutom är det fullt möjligt att den före detta gnostikern Augustinus är den kyrkopersonlighet som introducerade de flesta irrlärorna till kyrkan. Än idag är vi drabbade av kalvinismen som använder Augustinus som den stora inspirationskällan.
Augustinus populariserade framför allt den falska gnostiska läran om arvsynden (med idén att allt kött är korrupt), och tanken att människan har en syndig natur redan från födseln. Det är av denna anledning som barndop blev populärt i många kyrkor, och ibland den enda formen av dop som tillåts. Pelagius tog avstånd från Augustinus läror om arvsynden, som inte heller någon av de tidigare kyrkofäderna höll med om (se denna artikel).
Eftersom Pelagius hade samma syn på frälsning, fri vilja, arvsynd, människans natur, etc, som kyrofäderna före honom, så finns det heller ingen anledning att mynta ett begrepp efter Pelagius (men det är förstås redan gjort). Det hade i så fall varit mer logiskt att beskriva folk som irenaeusianer, ignatianer, klementianer, el. dyl. De hade ju samma åsikter och levde före Pelagius. Augustinianer, hade också varit ett logiskt begrepp för att beskriva anhängare av Augustinus nygamla gnostiska läror.
Pelagius läror fördömdes på katolska möten, och därmed är saken klar?
Reformerta kristna, som vanligtvis kritiserar den katolska kyrkan, använder sig konstigt nog gärna av beslut från katolska kyrkomöten (koncilier, eller synoder) för att motivera varför Pelagius är en irrlärare. Men det finns flera faktorer som gör att deras fokus på katolska kyrkomöten (i stället för sola scripta) faller:
- Alla kyrkomöten kom inte till slutsatsen om en fällande dom.
- Medan Pelagius läror deklarerades vara i sin ordning under möten där han var närvarande, så blev han fördömd under tre kyrkomöten där han inte vara närvarande och kunde försvara sig. Det kanske finns ett samband?
- Det finns stöd för att åtminstone några av Pelagius fällande domar senare vändes till hans fördel under senare möten.
- En människa (Augustinus) var drivande för att eliminera motstånd till sin egen lära och för att få pelagianism på fall. Vad hade hänt om Augustinus inte valt den vägen?
- Kyrkomötet i Orange, som fördömde pelagianism, fördömde senare också kalvinismen som grundar sig i Augustinanism.
- Om dessa katolska kyrkomöten anses ha auktoritet, borde inte fler (alla?) katolska kyrkomöten vara ledande för oss?
Många kyrkosamfund kallar ofta sitt högsta beslutande organ för synod, och ett möte inom en sådan ledning kallas alltså för synod eller kyrkomöte. Ibland även koncilium. Ett koncilium brukar vara en bredare sammankomst inom den kristna kyrkan för att avgöra lärofrågor och regler. Det finns sju koncilier som kallas ekumeniska och är erkända av både den östliga (ortodoxa kyrkan) och västliga kristenheten (Katolska Kyrkan och många protestantiska kyrkor).
Pelagius besökte Israel år 412, och 415 stod han framför synoden i Jerusalem, anklagad för att sprida irrläror. Han kunde dock försvara sig och klarade sig. För att slippa ytterligare attacker från Augustinus och prästen/teologen/historikenr/bibelöversättaren Hieronymus (Eusebius Sophronius Hieronymus, eller Jerome) så författade Pelagius De libero arbitrio (“Om den fria viljan”) år 416, men den blev sedan grunden till att han några år senare anklagades igen av två afrikanska kyrkomöten där han ej var närvarande och förlorade. Hans motståndare hade alltså chansen att förvränga hans åsikter.
Det var alltså Augustinus som lyckades få Hieronymus att ansluta sig till idén att Pelagius propagerade för en farlig irrlära som måste stoppas så att den inte spreds vidare till öst. I stället blev Augustinus teologi den officiella, och tyvärr finns inte mycket av Pelagius originaltexter kvar. Det är inte helt otroligt om de förstördes i hög grad av Augustinus och Hieronymus eftersom de ansågs vara irrläror. I stället frodades och överlevde Augustinus beskrivning av Pelagius läror, vilket alltså inte alltid är detsamma som källan själv. Hieronymus lära om Jesus moder Maria som evig jungfru orsakade däremot inget larm om irrlära.
Det var till slut tre kyrkomöten som under Pelagius frånvaro fördömde pelagianism; I Kartago (Tunisien, Augustinus hemvist) år 418, Efesus år 431; och Orange år 529. Kyrkomötena i Orange och Kartago var inte fullt ekumeniska möten, och det betyder att det inte var en närvaro av biskopar från alla regioner. Resultaten från dessa möten var heller inte universellt accepterade av både östra och västra kyrkor (möjligen med undantag av beslutet i Efesus.)
Både Pelagius och Caelestius riskerade inledningsvis att fördömas och bannlysas av Påven Innocent I, men Innocents efterträdare Zosimus proklamerade Pelagius oskuld baserat på hans skrift Libellus fidei år 417. Zosimus ändrade sig sedan efter en förnyad undersökning av kyrkomötet i Kartago samt under påtryckningar. Det handlar alltså om vanliga dödliga människor som gör sina bedömningar, och som ändrar sig ibland beroende på åtalspunkter och försvarslinje.
En kompromiss mellan de två ståndpunkterna blev snart opulärt under namnet “semi-pelagianism, men även där händer det att människor gör sina egna tolkningar vad begreppet betyder och vad som inbegrips i kompromissen.
Doktrinerna inom kalvinismen fördömes också under kyrkomöten
Kyrkomötet i Orange fördömde även kalvinismens doktriner. Om mötet anses vara en auktoritet i ett avseende kanske de borde vara det i samtliga avseenden? Vidare har det förekommit kyrkomöten även på senare tid, och kanske dessa också måste anses vara auktoritativa trots att det handlar om vanliga människor som röstar?
Om man måste acceptera att en lära är en irrlära för att ett kyrkomöte beslutat om det, så måste kalvinism anses vara det ännu mer än pelagianism med tanke på att fler kyrkomöten kom fram till att kalvinismen är en irrlära. Kalvinismens doktriner om predestination, begränsad försoning, och oemotståndlig (tvingande) nåd har alla blivit fördömda som läror genom historien genom diverse förespråkare (såsom Lucidus och Gotteschalcus). Vidare kan man undra hur kalvinisterna ser på andra beslut under andra möten, såsom kyrkomötet i Konstance år 1414 gällande John Huss, Worms år 1521 gällande Martin Luther, och Trent år 1561 gällande protestanter i sin helhet?
Ett kyrkomöte fördömde även “arminianism” i Dort år 1618-1619, där arminianer tvingades stå på de anklagades sida. Det betyder att även arminianer borde akta sig för att förlita sig på kyrkomöten (som fördömer Pelagius), med tanke på att de själva är fördömda baserat på andra kyrkomöten.
Pelagius teologi
Det mesta av material om Pelagius finns i händerna på hans fiender. Augustinus anklagade Pelagius för att förneka Guds nåd och för att anse att Guds nåd inte är nödvändigt för frälsning. Det är dock inte en korrekt beskrivning av Pelagius läror.
På liknande sätt är det vanliga spåret att man tillskriver pelagianism idén att människor har kapacitet att lyda Guds bud genom sin fri vilja och “utan Guds nåd”. Men Pelagius inställning skiljer sig inte från Titus 2:11-12 där budskapet är att Guds nåd hjälper oss att leva gudfruktigt här och nu – vilket enligt verserna är något som erbjuds ALLA människor. Alla kan alltså använda sig av Guds nåd för att lyda Guds bud och sina samveten.
Titus 2:1 Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för ALLA MÄNNISKOR. 12 Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är
Rom. 2:6 Han skall ge var och en efter hans gärningar: 7 evigt liv åt dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet, 8 men vrede och dom åt dem som söker sitt eget och inte lyder sanningen utan orättfärdigheten. — 13 Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare skall förklaras rättfärdiga. 14 Ty när hedningar som saknar lagen, av naturen gör vad lagen befaller, då är de sin egen lag, fastän de inte har lagen. 15 De visar att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan. Om det vittnar också deras samveten och, när de är tillsammans, deras tankar, som anklagar eller försvarar dem.
Om Guds nåd har uppenbarats till frälsning för ALLA MÄNNISKOR, så innebär det att människorna är skapta med en grundkapacitet att söka och finna Gud ( se Apg. 17). Vi är också skapta för att kunna omvända oss och lyda Guds bud. M. a. o. är det inte en korrekt beskrivning att säga att pelagianer tror att människor kan lyda Guds bud “utan Guds nåd”.
Joh. 1:8 Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.9 Det sanna ljuset, som ger ljus åt alla människor, skulle nu komma till världen.
Apg 17:26 Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo, 27 för att de skall söka Gud, om de möjligen skulle kunna treva sig fram till honom och finna honom, fastän han inte är långt borta från någon enda av oss.
Pelagius ansåg INTE att människan kan frälsa sig själv, såsom Augustinus anklagade honom för. En sådan lära hade onekligen varit en irrlära, men det är alltså ingenting som Pelagius lärde ut. Pelagius ansåg däremot att även om människan är helt förlorad utan Gud och hans nåd, så kan människan absolut undvika synd eftersom människan inte är ur stånd att kunna välja det goda. Även “andligt döda” människor (som lever i synd) kan välja den goda vägen – att omvända sig och vända sig till Gud.
En annan teologisk åsikt som kopplas ihop med Pelagius är att han INTE tror på arvsynden. Detta är däremot inte en felaktig beskrivning av Pelagius åsikter eftersom han mycket riktigt inte alls håller med Augustinus om arvsynden. Augustinus trodde starkt på både arvsynden och att människan efter syndafallet hamnat i ett annat läge där hon är ur stånd att kunna omvända sig till Gud.
Pelagius höll med kyrkofäderna före honom gällande människans fria vilja och arvsynden, medan Augustinus läror överensstämde mer med gnostikernas. Kalvinismen har sin start i Augustinianism, och Augustinus har sin start i gnostisism. Detta tydliggörs när man läser citat från tidigare kyrkofäder. Tertullian, Hippolytus och Irenaeus skrev mycket material emot gnostiska läror. Pelagius, precis som kyrkofäderna före honom, ansåg att nyfödda barn är precis lika oskyldiga som Adam var innan han syndade.
Pelagius ansåg att människans natur inte var drabbad av Adams synd (synder är något som inte kan ärvas), och därför förtjänar människor helvetet endast genom sitt eget agerande och inte pga dåliga gener. Pelagius ansåg att människan är skapt för att kunna välja mellan gott och ont, utan vara bundna till en viss natur som tvingar dem till det ena eller det andra alternativet.
Pelagius ansåg att Augustinus hade en väldigt mörk syn på människan, där hon ansågs vara syndfull till sin natur redan från födseln och inte kapabel till att segervisst vända ryggen åt det onda. Pelagius ansåg i stället att människan har en naturlig förmåga att välja det goda i stället för det onda. Jesus krav “var fullkomliga” (“be ye perfect”) tolkade Pelagius som att människan verkligen har en inbyggd kapacitet att kunna lyda det kravet.
Matt. 5:48 Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.
Pelagius utmanade den nya formen av Kyrka som Augustinus varit med om att forma, och hävdade att både lagen och evangelium kan leda en människa till himlen. Annars skulle ingen under det gamla testamentet kunna bli frälst. Pelagius menade att det handlar om att leva i rättfärdighet. Inte på ett sådant sätt att han lärde ut att gärningar allena kan frälsa, men tro allena kan heller inte frälsa.
Jesus dog för människorna på korset en gång för alla (det finns ingen förlåtelse utan blod), och därmed upphörde det temporära djuroffersystemet.
Frälsning enligt Nya Testamentet (tro och rättfärdighet!):
Jak. 2:20 Men vill du inte inse, du tanklösa människa, att tron utan gärningar är död? 21 Blev inte vår fader Abraham erkänd som rättfärdig genom gärningar, när han bar fram sin son Isak på altaret? 22 Du ser att hans tro samverkade med hans gärningar och att det var genom gärningarna som tron blev fullbordad. 23 Så uppfylldes Skriften som säger: Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet, och han kallades Guds vän. 24 Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar och INTE bara genom tro. 25 Blev inte skökan Rahab på samma sätt erkänd som rättfärdig genom gärningar, när hon tog emot sändebuden och förde ut dem en annan väg? 26 Liksom kroppen utan ande är död, så är tron utan gärningar död.
Frälsning enligt Gamla Testamentet (tro och rättfärdighet!):
Hes. 18:4 Se, varje levande själ tillhör mig, fadern såväl som sonen. De är mina. Den som syndar skall dö. 5 Om en man är rättfärdig och gör det som är rätt och rättfärdigt, — 9 om han lever efter mina stadgar och håller mina föreskrifter, så att han gör det som är rätt och gott, då är han rättfärdig och skall förvisso få leva, säger Herren, Herren.—- 19 Men ni frågar: “Varför skall inte sonen bära på sin fars missgärning?” Sonen har gjort det som är rätt och rättfärdigt. Han har hållit alla mina stadgar och följt dem, och därför skall han förvisso få leva. 20 Den som syndar skall dö. En son skall inte bära sin fars missgärning, och en far skall inte bära sin sons missgärning. Den rättfärdiges rättfärdighet skall vara hans egen, och den ogudaktiges ogudaktighet skall vara hans egen.21 Men om den ogudaktige vänder om från alla de synder som han har begått och håller alla mina stadgar och gör det som är rätt och rättfärdigt, då skall han förvisso leva och inte dö. 22 Ingen av de överträdelser han har begått skall då tillräknas honom. Genom den rättfärdighet han har visat skall han få leva. 23 Skulle jag finna någon glädje i den ogudaktiges död? säger Herren, Herren. Nej, jag vill att han vänder om från sin väg och får leva.24 Men när den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och handlar orätt och gör samma vidriga gärningar som den ogudaktige, skulle han då få leva? Ingen av de rättfärdiga gärningar som han har gjort skall då bli ihågkommen. Genom den trolöshet som han har begått och genom den synd han har gjort skall han dö.25 Ändå säger ni: Herrens väg är inte rätt. Hör då, ni av Israels hus: Är inte min väg rätt? Är det inte era vägar som inte är rätta? 26 När den rättfärdige vänder om från sin rättfärdighet och gör det som är orätt, så dör han på grund av det. Genom det orätta han har gjort skall han dö. 27 Men när den ogudaktige vänder om från sin ogudaktighet och gör det som är rätt och rättfärdigt, skall hans liv bli bevarat. 28 Därför att han kom till insikt och vände om från alla de överträdelser han hade gjort, skall han förvisso leva och inte dö. 29 Ändå säger Israels hus: Herrens väg är inte rätt! – Är inte mina vägar rätta, ni av Israels hus? Är det inte era vägar som inte är rätta?30 Därför skall jag döma er, var och en efter hans gärningar, ni av Israels hus, säger Herren, Herren. Vänd om och vänd er bort från alla era överträdelser för att er missgärning inte skall få er på fall. 31 Kasta bort ifrån er alla de överträdelser genom vilka ni har syndat och skaffa er ett nytt hjärta och en ny ande. Ty inte vill ni väl dö, ni av Israels hus? 32 Jag finner ingen glädje i någons död, säger Herren, Herren. Vänd därför om, så får ni leva.
Pelagius ansåg också att man kunde bli frälst helt separat från både kyrka och präster, genom tro och lydnad av Gud. Därmed inte sagt att Pelagius rekommenderade en församlingslös tillvaro. På Pelagius tid var det förstås inte alltid en populär lära att det fanns chans till frälsning utanför en kyrkokrets, och framför allt inte utanför den romerska kyrkan som hunnit etablera sig som den yttersta instansen för lärofrågor i form av biskopen av Rom (påven). Pelagius besökte Rom och han fick inga goda intryck av den romerska församlingen. Exempelvis motsatte han sig den hierarkiska strukturen, och framför allt fokuset på påven. Den romerska kyrkans avslappnade attityd gentemot synd kopplade Pelagius ihop med dess lära om nåden som alltid förlåter oavsett vad du gör.
Citat från Pelagius själv, och några av hans närmaste
Julian of Eclanum systematiserade Pelagius läror. Tack till Jesse Morell för de flesta av citaten nedan.
“We [Pelagians] maintain that men are the work of God, and that no one is forced unwillingly by His power either into evil or good, but that man does either good or ill of his own will; but that in a good work he is always assisted by God’s grace, while in evil he is incited by the suggestions of the devil.” / Julian of Eclanum’s Pelagian Statement of Faith
We, the Pelagians, teach] that nothing of evil passed from Adam upon the rest of humanity except death, which is not always an evil, since to the martyrs, for instance, it is for the sake of rewards; and it is not the dissolution of the bodies, which in every kind of men shall be raised up, that can make death to be called either good or evil, but the diversity of merits which arises from human liberty.” / Julian of Eclanum’s Pelagian Statement of Faith
Pelagius: “I anathematize the man who either thinks or says that the grace of God, whereby ‘Christ Jesus came into the world to save sinners,’ is not necessary not only for ever hour and for every moment, but also for every act of our lives: and those who endeavor to dis-annul it deserve everlasting punishment.” / On The Grace Of Christ, And On Original Sin by Augustine
Pelagius: “This grace we do not allow to consist only in the law but also in the help of God. God helps us through His teaching and revelation by opening the eyes of our heart, by pointing out to us the future so that we may not be preoccupied with the present, by uncovering the snares of the devil, by enlightening us with the manifold and ineffable gift of heavenly grace.” / Life and Letters by B. R. Rees, 1988 Edition, p. 33.
Pelagius: “God always aids by the help of his grace. God aids us by his doctrine and revelation, while he opens the eyes of our heart; while he shows us the future, that we may not be engrossed with the present; while he discloses the snares of the devil; while he illuminates us by the multiform and ineffable gift of heavenly grace. Does he who says this, appear to you to deny grace? Or does he appear to confess both divine grace and the freewill of man?” / De Gr. Chr. 4, 7
Pelagius: “Behold, before your blessedness, this epistle clears me, in which we directly and simply say, that we have entire freewill to sin and not to sin, which, in all good works, is always assisted by divine aid. Let them read the letter which we wrote to that holy man, bishop Paulinus, nearly twelve years ago, which perhaps in three hundred lines supports nothing else but the grace and aid of God, and that we can do nothing at all of good without God. Let them also read the one we wrote to that sacred virgin of Christ, Demetrias, in the east, and they will find us so praising the nature of man, as that we may always add the aid of God’s grace. Let them likewise read my recent tract which we were lately compelled to put forth on freewill, and they will see how unjustly they glory in defaming us for denial of grace, who, through nearly the whole text of that work, perfectly and entirely profess both free will and grace.”/ De Gr. Chr. 31, 35, 37, 4, Pelagius i ett brev till Innocent
Som vi kan se så ansåg Pelagius att nåd verkligen är nödvändigt för människor ska kunna välja det rätta för att uppnå frälsning. Även den fria viljan ansåg han vara en nådegåva – given till alla vid skapelsen. Han ansåg därför att människan i allra högsta grad är frälst av nåd, och att vi omöjligt skulle kunna bli frälsta utan denna nåd. Däremot motsatte sig Pelagius Augustinus tolkning av nåd, som i stället handlar om en nåd som förlorades genom arvsynd och som resulterade i människans oförmåga att lyda vilket vidare resulterar i att nåden måste förnyas av Gud (och som tyvärr inte är något som erbjuds alla människor enligt samma tankegång). Pelagius bejakade alltså både människans fria vilja och och behovet av Guds nåd, medan Augustinus förnekade friheten att kunna välja eftersom han missförstod betydelsen av Guds nåd:
“I have tried hard to maintain the free choice of the human will, but the grace of God prevailed.”/ Retractations by Augustine
Det ska också sägas att Augustinus ändrat ståndpunkter genom sitt liv, vilket framkommer i hans böcker. Det började med gnosticism (i form av manikeism), men även om Augustinus lämnade det spåret så kan man ibland se en del liknande tankegångar i texterna. Det han skriver om den fria viljan i en skrift kanske skiljer sig från vad han skriver i ämnet ett senare skede. Precis som kalvinister inte lyckas vara konsekventa med sina doktriner idag, så kunde inte heller Augustinus vara konsekvent under sin tid. Augustinus har ställt till mycket problem för oss kristna idag eftersom han lyckades få in så mycket gnosticism i kyrkosystemet som många kristna människor fortfarande tror på. Arvsynd, predestinationsläran, monergism, den katolska kyrkans övergripande makt, böner för döda, tillbedjan av Maria, barndop, sex är syndigt även inom äktenskapet, upphörande av andens gåvor, etc. Du kan läsa om avsaknad av “arvsynden” i Rom. 5 här.
“I verily believe, the real heresy of Pelagius was neither more nor less than this: The holding that Christians may, by the grace of God, (not without it; that I take to be a mere slander,) ‘go on to perfection;’ or, in other words, ‘fulfill the law of Christ.’” / The Works of the Rev. John Wesley, A.M., 1840 Edition, p. 310
“What is plainer than that the ancient divines, for three hundred years after Christ, those at least who flourished before St. Augustine, maintained the liberty of our will, or an indifference to two contrary things, free from all internal and external necessity!” / An Equal Check to Pharisaism and Antinomianism by John Fletcher, Volume Two, p. 209, Published by Carlton & Porter
- Encyclopedia Britannica
- Encyclopedia Columbia
- ”Augustine of Hippo”, Peter Brown
- Jesse Morell, Open air outreach