Exempel på text om JESUS från utombibliska ej kristna källor såsom Josefus, Plinius och Tacitus
Varför inte lita på kristna källor om Kristus?
Tänk om folk inte skulle lita på information om den svenska historien såvida inte historieuppgifterna också är bekräftade även i några andra länder i form av självständiga uppgifter – ej hämtade från just Sverige? Det skulle inte finnas särskilt mycket information kvar att lita på. Det är inte konstigt att just Sverige och svenskarna genom tiderna vet bäst om Sverige och skrivit ner flest uppgifter om landet och dess historia. Det är heller inte märkvärdigt att vi inhämtar bäst information om golf från just golfkretsen som intresserar sig för just golf.
Om vi vill lära oss om inbördeskriget i USA eller om Mayflower, är det verkligen vist att utelämna uppgifter från amerikanskt håll och i stället lägga tilltron till andra länders uppgifter om dessa händelser? Eller kanske välja att inte lita på amerikanska uppgifter såvida de inte också är bekräftade från annat håll? Det vore på samma sätt ologiskt att inte sätta tilltro till uppgifterna om Jesus och hans första anhängare av det enda skälet att uppgifterna nästan bara återfinns i Bibeln och andra kristna källor. Visst kan det vara så att vinnaren skriver historien, men vad gäller Jesus existens så handlar det inte om olika länder eller folkgrupper som kämpar mot varandra i krig och det finns inga skäl att försöka mörka hans existens efter att han gått ur tiden. Jesus lära spred sig snabbt och mest information återfinns självklart från kristna källor (förutom Bibeln) i form av lärljungar till apostlarna, de äldsta kyrkofäderna, etc, men här nedan handlar det källor som inte är kristna.
Josefus (Josef ben Matitjahu/Flavius Iosephus) – Judisk historiker, ca 37-101 e. Kr.
Josefus nämner Jesus ett par gånger i sin bok Jewish Antiquities. Josefus skriver om en bestraffning av Jakob (James) utmätt av en judisk sanhedrin, och denna Jakob var broder till den så kallade Kristus. Den uppgiften stämmer bra ihop med bl. a Gal. 1:19 där vi kan läsa att Herrens broder är Jakob. Jesus kallas Kristus.
“But the younger Ananus who, as we said, received the high priesthood, was of a bold disposition and exceptionally daring; he followed the party of the Sadducees, who are severe in judgment above all the Jews, as we have already shown. As therefore Ananus was of such a disposition, he thought he had now a good opportunity, as Festus was now dead, and Albinus was still on the road; so he assembled a council of judges, and brought before it the brother of Jesus the so-called Christ, whose name was James, together with some others, and having accused them as law-breakers, he delivered them over to be stoned.” Antiquities 20.9.1
“Now there was about this time Jesus, a wise man, if it be lawful to call him a man, for he was a doer of wonderful works, a teacher of such men as receive the truth with pleasure. He drew over to him both many of the Jews, and many of the Gentiles. He was the Christ, and when Pilate, at the suggestion of the principal men among us, had condemned him to the cross, those that loved him at the first did not forsake him; for he appeared to them alive again the third day; as the divine prophets had foretold these and ten thousand other wonderful things concerning him. And the tribe of Christians so named from him are not extinct at this day.“ Antiquities 18.3.3
Många experter anser att Josefus skrev stommen till detta men att någon kristen person sedan reviderade texten någon gång mellan ca 300-400 e. Kr. De tror detta eftersom Josefus inte var en kristen och det är svårt att tro att någon annan än en kristen person skulle kunna ha gjort ett sådant uttalande. Samma experter betvivlar inte andra avsnitt i Josefus böcker! Det som dessa experter främst menar är förändrat i Josefus text är något som de tror är ett tillägg “if indeed one ought to call him a man”, eftersom det antyder att Jesus var något mer än en människa. Ett annat argument den använder för att texten ändrats (förutom att texten stöder Jesu gudomlighet), är att Josefus inte borde ha kallat Jesus “Kristus” på ett ställe och “så kallad Kristus” på ett annat. Men varför inte? Påståenden talar inte emot varandra på något sätt, och det skulle snarare se konstigt ut om Josefus nämnde Jesus som “så kallad” mer än en gång i stället för varje gång som han talar om honom. I texten ovan talade Josefus även om “kristna”, och då kan det vara lämpligt att skippa “så kallad” och nöja sig med bara “Kristus” som ju kristna anhängare tror på och fått sitt namn efter. Även om vi tar bort det som dessa experter inte gillar så har vi ändå en bild kvar av en vis och ovanlig man som hade många anhängare. Trots att han blev korsfäst (som få experter betvivlar), så fortsatte anhängarna att tro på honom och var t o m villiga att dö för honom. Om man tror att en person är en lögnare och bedragare så är man inte villig att offra sitt liv för en sådan person. Läs mer om Josefus ord om Jesus här.
Publius/Gaius Cornelius Tacitus – romersk historiker och senator, ca 56-117 e. Kr.
Tacitus informerar om kejsar Neros beslut att klandra de kristna för att genom eld ha förstört Rom 64 e. Kr.
“But all human efforts, all the lavish gifts of the emperor, and the propitiations of the gods, did not banish the sinister belief that the conflagration was the result of an order. Consequently, to get rid of the report, Nero fastened the guilt and inflicted the most exquisite tortures on a class hated for their abominations, called Christians by the populace. Christus, from whom the name had its origin, suffered the extreme penalty during the reign of Tiberius at the hands of one of our procurators, Pontius Pilatus, and a most mischievous superstition, thus checked for the moment, again broke out not only in Judaea, the first source of the evil, but even in Rome, where all things hideous and shameful from every part of the world find their centre and become popular. Accordingly, an arrest was first made of all who pleaded guilty; then, upon their information, an immense multitude was convicted, not so much of the crime of firing the city, as of hatred against mankind. Mockery of every sort was added to their deaths. Covered with the skins of beasts, they were torn by dogs and perished, or were nailed to crosses, or were doomed to the flames and burnt, to serve as a nightly illumination, when daylight had expired. Nero offered his gardens for the spectacle, and was exhibiting a show in the circus, while he mingled with the people in the dress of a charioteer or stood aloft on a car. Hence, even for criminals who deserved extreme and exemplary punishment, there arose a feeling of compassion; for it was not, as it seemed, for the public good, but to glut one man’s cruelty, that they were being destroyed.”
Tacitus är på det klara med att “kristna” har fått sitt namn efter “Kristus”, som han alltså betraktar som en historisk person. Denne Kristus var enligt uppgift utsatt för extremt straff vilket självfallet kan handla om korsfästelsen som var en romerska straffmetod. Detta sägs ha inträffat under kejsar Tiberius tid och genom Pontius Pilatus inflytande. Allt detta stämmer bra in på det vi lärt oss från Bibeln. Tacitus nämner också att Kristus lära spreds över hela Judeen och ända till Rom. Jesus lära spred sig tydligen snabbt.
Plinius den yngre – romersk guvernör av Bithynia i Mindre Asien, ca 62 – 113 e. Kr. 
I ett av breven som Plinius den yngre skrev till kejsar Trajanus så ber han om råd om hur man bäst bör utföra rättsprocessliga åtgärder vad gäller personer anklagade för att vara kristna. Plinius förklarar i sitt brev att han behöver goda råd eftersom en stor mängd människor i alla åldrar, samhällsklasser och kön misstänktes för att vara kristna, vilket kan tyda på att “problemet” var stort med risk att eskalera. Han beskrev de kristna såhär:
“They affirmed, however, that the whole of their guilt, or their error, was, that they were in the habit of meeting on a certain fixed day before it was light, when they sang in alternate verse a hymn to Christ as to a god, and bound themselves to a solemn oath, not to any wicked deeds, but never to commit any fraud, theft, adultery, never to falsify their word, not to deny a trust when they should be called upon to deliver it up.”
(Plinius den yngre, Letters 10.96-97 – to the Emperor Trajan)
Uppenbarligen så möttes de kristna regelbundet en gång i veckan för tillbedjan, och denna tillbedjan var riktad till Kristus “som till en Gud”, vilket visar att de såg Jesus som mer än en människa. Om man skulle påstå att gudstillbedjan av allehanda gudar var vanligt vid denna och att de kristnas gudstillbedjan därför inte var något anmärkningsvärt, så ändrar det inte på att Plinius inte verkar dela denna uppfattning eftersom han bad om råd för att råda bot på problemet. Dessutom ändrar det inte på att dessa kristna faktiskt uppfattade Jesus som en Gud, och denna Jesus var en historisk person. Vidare kan vi se i Plinius brev att de kristna uppenbarligen hade höga etiska krav på sig själva eftersom de tagit ed på att undvika synder. Det låter precis som anhängare som valt att leva efter Jesu bibliska rättfärdighetslära. Plinius kommentar om att de kristna brukar dela måltid med varandra handlar troligtvis om Herrens måltid/kärleksmåltiden. Kommentaren att det var av en oskyldig variant kanske beror på konspirationsteorinm att de kristna samlades för någon form av rituell kannibalism.
Plinius förklarade att han tvingade de kristna att häda Kristus, vilket en sann kristen person aldrig skulle göra. Han förklarar att det redan tidigare funnits kristna som förnekat Jesus pga hot om dödsstraff:
“Meanwhile, in the case of those who were denounced to me as Christians, I have observed the following procedure: I interrogated these as to whether they were Christians; those who confessed I interrogated a second and a third time, threatening them with punishment; those who persisted I ordered executed. For I had no doubt that, whatever the nature of their creed, stubbornness and inflexible obstinacy surely deserve to be punished. There were others possessed of the same folly; but because they were Roman citizens, I signed an order for them to be transferred to Rome.”
(Plinius den yngre, Letters 10.96-97 – to the Emperor Trajan)
Om Jesus vore en mytisk person så skulle det självfallet vara svårt att hitta människor som var villiga att dö för denne person, och likaså vore det svårt att tänka sig att en riktig person vid namn Jesus skulle ha lärljungar och efterföljare som var villiga att dö för en person som var en vanlig människa och inte levde upp till sina egna profetiska löften.
Babyloniska Talmud (en samling texter från judiska rabbiner från ca 70-500 e. Kr.)
Det finns några referenser till Jesus i Babyloniska Talmud. Ett omnämnade om Jesus inom perioden 70-200 e. Kr är:
On the eve of the Passover Yeshu was hanged. For forty days before the execution took place, a herald … cried, “He is going forth to be stoned because he has practiced sorcery and enticed Israel to apostasy.”
(The Babylonian Talmud, transl. by I. Epstein (London: Soncino, 1935), vol. III, Sanhedrin 43a, 281, citerad av Habermas, “The Historical Jesus”, s. 203.)
“Yeshu” (eller “Yeshua”) är Jesus uttalat på hebreiska. Termen för hängd/upphängd kan fungera som synonym för “korsfäst”. Gal. 3:13 menar att Jesus var upphängd, och Luk. 23:39 använder termen för rövarna som var korsfästa med Jesus. Talmud menar att Jesus var korsfäst/upphängd under påskaftonen. Informationen om att Jesus skulle stenas kan ha varit det som de judiska ledarna ämnade att göra med Jesus i enlighet med lagen om hädelse. Vidare säger texten att Jesus praktiserade trolldom och lockade Israel till avfall. Eftersom denna information kommer från en källa som kanske är avogt inställd till Jesus så kanske det kan förklara varför informationen är vinklad på ett annat sätt än i Nya Testamentet. Men Jesus anklagades mycket riktigt för sådana saker från sina judiska motståndare. Enligt Bibeln så anklagade judar Jesus för samröre med Belsebub när han drev ut demoner, och han anklagades också för att vilseleda hela nationer med sina läror (Luk. 23:5) Även om Bibeln menar att Jesus är oskyldig till anklagelserna så intygar i alla fall Talmud att anklagelserna åtminstone inträffat.
Lucian av Samosata, grekisk satiriker, ca 125 – 180 e. Kr.
Han skrev följande:
“The Christians … worship a man to this day – the distinguished personage who introduced their novel rites, and was crucified on that account…. [It] was impressed on them by their original lawgiver that they are all brothers, from the moment that they are converted, and deny the gods of Greece, and worship the crucified sage, and live after his laws.”
(Lucian, “The Death of Peregrine”, 11-13, in The Works of Lucian of Samosata, transl. by H.W. Fowler and F.G. Fowler, 4 vols. s. 82)
Även om Lucian låter lite nedsättande om de första kristna så framkommer en del information om både dem och den person som de valt att följa. Det handlade tydligen om en man som introducerat helt nya traditioner, vilket ledde till att han blev korsfäst. Enligt Lucian så kallades hans följare för bröder när de konverterat, vilket också innebar förnekelse av de grekiska gudarna, tillbedjan av den korsfäste och efterlevnad av hans lagar. Eftersom de nekade till förekomsten av andra gudar för att kunna tillbe Jesus så ansåg de uppenbarligen att Jesus var en större Gud (den riktiga Guden) än någon av de grekiska gudarna.
Summerat
Baserat på ovan information får vi en bekräftelse även utanför Bibeln att de kristna fått sitt namn efter Kristus, att de tillbad Kristus som till en Gud, att de träffades regelbundet för att tillbe samt äta kärleksmåltiden, att de bestämt sig för att leva utan synd, att de blev förföljda för sin tro men gav ändå inte upp sin tro på den korsfäste och uppståndne Jesus, etc.
