Levde Israel som slavar i Egyptens land i 430 år? Eller snarare ca 100 år?

Säger verkligen Bibeln att Israel var slavar i Egyptens land i just 430 år?

Israels slaveriperiod i Egypten skulle kunna ha varit mellan 80 och 150 år (i stället för 430) vilket alltså är ungefär en generation. Om man räknar på Abrahams ålder med hjälp av Bibeln och Den redliges bok (“the book of Jasher” – som inte gör anspråk på att vara skriven genom inspiration av Gud), så kommer man fram till att första gången Guds löften gavs till Abraham om framtida välsignelser inträffade när han var ca 53 år ca 1947 BC, och löftena upprepas några gånger senare i Abrahams liv med fler detaljer. Enligt Bibeln, 1 Mos. 12:1-7, var Abraham 75 år när han lämnade Haran för Kanaan, där han fick ett detaljerat löfte från Gud om Kanaans land som hemland för sina efterkommande, och han byggde därpå ett altare till Gud som bekräftelse för löftet. (Abraham reste inte bara till Kanaan en gång utan minst två gånger, för att däremellan resa tillbaka till Haran där han besökte sin familj.) Det finns mycket mer information om Abraham i Jasher’s book, men jag tar med endast ett kort avsnitt.

Jasher 13:22 In those days the Lord appeared to Abram in Haran, and he said to him, Behold, I spoke unto thee these twenty years back saying, 23″Go forth from thy land, from thy birth-place and from thy father’s house, to the land which I have shown thee to give it to thee and to thy children, for there in that land will I bless thee, and make thee a great nation, and make thy name great, and in thee shall the families of the earth be blessed. 24 Now therefore arise, go forth from this place, thou, thy wife, and all belonging to thee, also every one born in thy house and all the souls thou hast made in Haran, and bring them out with thee from here, and rise to return to the land of Canaan.”

1 Mos 12:1 Herren sade till Abram: “Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig. 2 Där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall välsigna dig och göra ditt namn stort, och du skall bli en välsignelse. 3 Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.”4 Abram begav sig i väg som Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var sjuttiofem år när han lämnade Haran.5 Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, alla ägodelar och allt det tjänstefolk som de hade skaffat sig i Haran och begav sig av mot Kanaans land. När de kom till Kanaans land ⁶ fortsatte Abram in i landet ända till Sikems område, till Mores terebint. På den tiden bodde kananeerna i landet. ⁷ Och Herren uppenbarade sig för Abram och sade: “Åt dina efterkommande skall jag ge detta land.” Då byggde han ett altare åt Herren som hade uppenbarat sig för honom.

Notera vad Paulus säger i Galaterbrevet om tiden mellan Abrahams löfte och Mose lag:

Gal. 3:16 Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma. Det heter inte: “och åt dina avkomlingar”, som när man talar om många, utan som när det talas om en enda: och åt din avkomling som är Kristus. 17 Vad jag menar är detta: ett testamente som Gud själv i förväg har gett laga kraft, kan inte upphävas av lagen som gavs fyrahundratrettio år senare, så att löftet skulle sättas ur kraft. 18 Ty om arvet beror på lagen, beror det inte på löftet. Men åt Abraham har Gud gett arvet genom ett löfte.

Från att löftena gavs åt Abraham till att lagen gavs (till Mose), så passerade 430 år. När gavs löftena åt Abraham och hans avkomma? Se återigen i 1 Mos. 12:1-7. Det är helt uppenbart att israelerna INTE befann sig i Egyptens land hela denna period mellan Abrahams avtal med Gud och Mose lag. Josef såldes som slav till Egypten först ca 200 år efter att Abraham och Gud etablerade sitt löftesavtal. Ett antal år efter Josefs vistelse i Egypten anlände även hans bröder och deras far Jakob. Därefter levde Jakobs barn och ättlingar ett bekvämt liv i Egypten i ett antal år tills en Farao dök upp på scenen som inte kände Israel och som satte dem i slaveri. Detta slaveri kan vi läsa om i 2 Mos. 1, och först då inleds alltså Israels slaveri i Egyptens land. När Jakob, Josef och hans bröder dör så är vi redan långt förbi mittfasen av de 430 åren som Paulus nämner i Galaterbrevet.

2 Mos. 1:8 Och en ny kung framträdde i Egypten, en som inte kände till Josef.9 Han sade till sitt folk: “Se, Israels barns folk har blivit alltför stort och mäktigt för oss. 10 Vi skall därför gå klokt till väga med dem. Annars kanske de förökar sig ännu mer, och om det blir krig kan de gå samman med våra fiender och föra krig mot oss och sedan ge sig av från landet.” 11 Man satte därför arbetsfogdar över dem och plågade dem med slavarbete. De byggde förrådsstäderna Pitom och Raamses åt farao.

(Skiss från Rob Skiba, Babylonrising)

Nedan vers används ibland för idén att Israel var i Egypten i över 400 år, men dels så står det inte att det handlar om Egypten och inte heller finns “430 år” angivet. Avsnittet verkar i stället handla om Kanaans land (och Haran) där Abrahams efterlevande levt som främlingar i flera generationer. V. 14 förklarar att folket som orsakat att Abrahams efterkommande levt som slavar ska dra ut med stora ägodelar. När det gäller Exodus så var det i stället fokus på att slavarna (Israel) drog ut med stora ägodelar, varav en del som de fått från sina Egyptiska grannar. En del av grannarna anslöt sig också till Israel under uttåget. Amoréerna som omnämns i V. 16 är inte kopplade till Egypten utan till Kanaans land.

1 Mos. 15: 13 Och Herren sade till Abram: “Det skall du veta att dina efterkommande skall bo som främlingar i ett land som inte är deras. Där skall de bli slavar, och man skall förtrycka dem i fyrahundra år. ¹⁴ Men det folk som gör dem till slavar skall jag döma. Sedan skall DE dra ut med stora ägodelar.15 Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. 16 I fjärde släktledet skall de återvända hit. Ty ännu har inte amoreerna fyllt sina synders mått.”

1 Mos. 15:18 På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: “Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat: 19 keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, 20 hetiternas, perisseernas, rafaeernas,21 amoreernas, kananeernas, girgaseernas och jebusiternas land.”

Jämför med vad Stefanus hade att berätta när han skulle stenas. Han nämner också de fyrahundra åren, och att leva som främlingar i ett land som inte är Israels. Han kopplar det inte till Egypten. Stefanus omnämner även omskärelsens förbund i samma andetag, och detta är starkt kopplat till Guds löfte om Kanaans land.

Apg. 7:1 Härlighetens Gud uppenbarade sig för vår fader Abraham i Mesopotamien, innan denne bosatte sig i Haran, 3 och sade till honom: Lämna ditt land och din släkt och gå till det land som jag skall visa dig. 4 Då lämnade Abraham kaldeernas land och bosatte sig i Haran. Och sedan hans far hade dött, lät Gud honom flytta därifrån till det land där ni nu bor. 5 Han gav honom ingen mark i landet, inte så mycket som en fotsbredd, men han lovade att han och hans efterkommande skulle få landet som egendom trots att han var barnlös. 6 Detta är vad Gud sade: Hans efterkommande skall bo som FRÄMLINGAR I ETT LAND SOM INTE ÄR DERAS, och man skall göra dem till SLAVAR och förtrycka dem i fyrahundra år. 7 Men det folk som de kommer att vara slavar under, skall jag döma, sade Gud, och sedan skall de draga ut och tjäna mig på denna plats8 Och han gav honom omskärelsens förbund. Så födde Abraham Isak som han omskar på åttonde dagen, och Isak födde Jakob, och Jakob de tolv stamfäderna.

EFTER att Stefanus redogjort för denna historiska händelse så fortsatte han med att berätta om Josef och hur han hamnade i Egypten. Det är högst troligt att Stefanus berättar historien i en kronologisk tidsföljd och inte hoppar mellan händelserna. Stefanus kopplar ihop 1 Mos 15 med Abraham och löftet att han och hans efterkommande skulle få bo i ett land som inte var deras, och där de skulle bo som främlingar och förtryckta slavar. Notera också att ordet “slavar” ofta är i betydelse av tjänare, såsom att vara tjänare till en Herre i ett hushåll eller att leva som tjänare till en härskare i ett land. Tjänare kan behandlas av sina överherrar på varierande sätt och uppenbarligen levde Abrahams efterkommande som förtryckta invånare i ett främmande land under landets ledare. Vi vet att Abraham lämnade Ur och levde i både Haran och Kanaan, och det var Kanaan som var det framtida förlovade landet.

Nimrod – härskare över stora områden!

Jag nämner Nimrod för att visa att man kan koppla honom till Egypten, samt ge en bakgrund till en viss vers som jag återkommer till nedan.

1 Mos. 10:25 5 Men åt Eber föddes två söner. Den ene hette Peleg, ty under hans tid blev jorden uppdelad. Hans bror hette Joktan.

Under Pelegs tid så var Nimrod en härskare och det är en man med många namn på olika språk. Under hans tid byggdes Babels torn (i nuvarande Irak) och med den följde en språkförbistring. Pga de många nya språken så kan det mycket väl vara så att människor kallade Nimrod med helt nya namn beroende på sina nya språk. På Nimrods tid så hade personnamn en innebörd så namnen innehöll även en betydelse förutom att vara tilltalsnamn. Om det är innebörden man vill åt så blir namnet helt olika på olika språk även om innebörden är densamma. Förutom ett tilltals namn kunde Nimrod dessutom benämnas med en titel eftersom han var en härskare/kung. “Cowboy” är ett engelskt ord som kan översättas till “kopojke” om man vill vara exakt, eller också kan man behålla ursprungsordet Cowboy även i andra språk. Cowboy och kopojke betyder exakt samma sak men skiljer sig markant om man ser bara till bokstäverna. Hur som helst är poängen att Nimrod förmodligen är densamma som Osiris/Oswiris (och Apollos, Sargon, Amraphel, etc), och om Osiris vet vi att han flyttade från Babylon och började regera från Egypten över hela sitt rike. Oswiris ovan skulle alltså kunna vara Nimrod, som bytt sin regentplats till landet Egypten och där han härskade över ett stort rike som lydde under Egypten. (Det får bli en annan bloggartikel om Nimrod…)

Jasher 14:30 And they made Rikayon Pharaoh prefect under Oswiris king of Egypt, and Rikayon Pharaoh governed over Egypt, daily administering justice to the whole city, but Oswiris the king would judge the people of the land one day in the year, when he went out to make his appearance.

I nedan vers kan vi visserligen läsa att att Israels barn hade bott i Egypten i 430 år, men det står inte att de levt som slavar i Egypten under hela denna tid. Frågan är också om det är själva landet Egypten som avses eller om det handlar om angränsande områden som lyder under Egypten? Härskaren av Egypten var även härskare för ett större område än Egyptens land, precis som Romarriket bestod av större områden än Rom och det som vi idag känner som Italien. (Ändå kanske man kallade sig för Romare trots att man aldrig varit i närheten av Rom eller Italien.) Kan det vara storområdet Egypten som författaren Mose vill koppla till för att sätta fokus på den profetiska siffran 430 år, eftersom han är ute efter att tydliggöra en parallell till att det var en speciell dag som Israels barn drog ut ur Egyptens land? Hade verkligen Israel bott i Egyptens kärna (landet Egypten) i 430 år eller kan det vara så att Egyptens underlydande närområden inräknas i den siffran – där även Kanaan ingår? Det senare alternativet skulle onekligen rädda oss från att behöva se Paulus och Stefanus kommentarer som förbryllande, och alla verser skulle då vara i harmoni.

2 Mos. 12:40 Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år. 41 Och det hände att just den dag då de 430 åren hade gått drog alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land.

Om man bor i en förort till Stockholm (45 min. från Stockholms innerstad), kan man då säga att man bor i Stockholm eftersom det handlar om “Storstockholm”? Man bor ju dessutom i Stockholms LÄN, även om man inte satt sin fot i huvudstaden Stockholm.

Tiden från att Abraham mottog löftet (om Kanaan) av Gud, till att Israel drog ut ur Egyptens land, kan onekligen vara precis 430 år precis som Paulus och Stefanus verkar förmedla. Kanske författaren Mose i versen ovan också ville koppla ihop händelsen till en profetisk information om personen EBER som levde långt tidigare och som gett sitt namn åt hebréerna (israelerna). Intressant nog så står angivet om Selas son EBER att han levde 430 år. Jämför 1 Mos. 11:10-26:

1 Mos. 11:17 Sedan Eber hade fått Peleg levde han 430 år och fick söner och döttrar.