Robert Ekh, Livets Ord, otrohet, skilsmässa och att bli tillrättavisad så att andra tar varning

Att som pastor bli tillrättavisad inför alla så att andra kan ta varning

Många har säkert läst i media om Robert Ekhs (f.d. pastor på Livets Ord) information om sin otrohetsaffär – en affär som pågick i hemlighet i över två år enligt egna ord. Nyligen har det också lagts ut ett brev på internet som han skrivit till sin tidigare församling samt en rad andra människor där han ber om förlåtelse för att han gjort dem besvikna. Det är ett bra initiativ att framföra sitt eget perspektiv så har församlingen åtminstone ett svar att bedöma.

Jag hade inte tänkt skriva om just det här specifika fallet utan vad Bibeln säger om sådana fall rent generellt. Man tänker sig nämligen för både en och två gånger huruvida man borde kommentera detta som hänt med tanke på hur känsligt det är, men det främsta skälet att ändå beröra ett fall där en pastor syndat finner vi i dessa kända bibelverser:

1 Tim. 5:17 Sådana äldste som sköter sin uppgift väl skall ni anse värda dubbel heder, särskilt dem som arbetar med predikan och undervisning. —19 Ta inte upp en anklagelse mot någon av de äldste, om det inte finns två eller tre vittnen. 20 Dem som syndar inför ALLA skall du tillrättavisa INFÖR ALLA, så att även de andra tar VARNING.21 Jag uppmanar dig allvarligt inför Gud och Kristus Jesus och de utvalda änglarna att iaktta detta utan någon förutfattad mening och inte handla partiskt.

Dessutom kanske man tänker på Paulus instruktioner för den korintiska församlingen, gällande en man som syndade svårt i 1 Kor. 5. Det är ingen perfekt parallell eftersom den mannen syndade på ett helt annat sätt än Robert, och han var inte pastor, men vi kan ändå läsa hur Paulus anser att man bör hantera en sådan syndare i den kristna församlingen. 1 Tim. 5:20 är än mer intressant eftersom den handlar om pastorer/äldste som bör vara klanderfria.

Det är alltså något väldigt speciellt med att vara en äldste (presbyteros, Strong’s 4245) som är den som ska ansvara för flocken. Vi borde inte anklaga en äldste baserat på andrahandsuppgifter eller diverse skvaller, såvida det inte finns minst två vittnen (det är allvarligt att komma med falska anklagelser gällande en pastor och i onödan svärta ner hans namn), men om dessa vittnen finns – och/eller ett erkännande – och synden är ett faktum så anser Paulus att det är viktigt att vi öppet tillrättavisar honom så att andra tar varning.

Kanske regeln ursprungligen kom till för att det finns en risk för att en syndande pastor annars kanske skulle fortsätta att påverka flocken på ett felaktigt sätt – antingen i sin egen församling eller i andra församlingar – om reaktionerna på hans synd blir bagatalliserade. Paulus gav Timotheus och Titus (som var färska pastorer) dessa instruktioner på ett mycket allvarligt sätt “inför Gud och Kristus Jesus och de utvalda änglarna”. Det vore bra om det fanns andra äldste som ansvarade för att sådana tillrättavisningar görs, men om det inte finns några andra äldste i församlingen eller om de inte tar Paulus instruktioner på allvar, så borde en eller flera andra kristna se till att det framföra tillrättavisningarna på ett lämpligt sätt.

Paulus preciserar inte hur detta bäst bör göras, utan vi får helt enkelt göra det på ett så förnuftigt sätt vi kan samt ha i tankarna att målet är att VARNA andra (inte bara ett par stycken utan gärna “alla”) att inte kringgå målet att ha en oklanderlig och pålitlig pastor. Under Paulus tid så får man förmoda att varningarna nådde fram till hela den kristna gemenskapen på orten. Idag finns internet, och eftersom det finns församlingsledare som rör sig långt utanför sin egen församling och evangeliserar/missionerar i egen person eller via TV, radio, tidningar, MP3, samt skriver böcker/bloggar och gör podcaster, så borde varningarna nå flera kretsar. Paulus säger inte att vi ska “älta” det tragiska som hänt eller gotta oss i andras olycka och skandaler, men det är ändå viktigt att informationen går fram för att folk ska kunna ta varning. Samt självfallet att kunna få den äldste på rätt väg igen, även om hans funktion i församlingen gått till en annan. Det finns många sätt att sprida evangelium än att fungera som just äldste.

1 Tim. 3:2 En församlingsledare skall vara oklanderlig, en enda kvinnas man, nykter, förståndig, aktad, gästfri och en god lärare. 3 Han får inte missbruka vin eller vara våldsam utan skall vara vänlig, fridsam och fri från penningbegär. 4 Han skall ta väl hand om sin familj och se till att hans barn lyder och visar all respekt. 5 Men om någon inte förstår att ta hand om sin egen familj, hur skall han då kunna ta hand om Guds församling? 6 Han skall inte vara nyomvänd, så att han blir högmodig och döms av den som förtalar honom. 7 Han skall också ha gott anseende bland dem som står utanför, så att han inte får dåligt rykte och fastnar i djävulens snara.8 Församlingstjänarna skall på samma sätt vara allmänt aktade och pålitliga. De får inte missbruka vin eller vara ute efter pengar. 9 De skall äga trons hemlighet i ett rent samvete.10 Men också de skall först prövas. Sedan kan de bli församlingstjänare, om det inte finns något att anföra mot dem.

Titus 1:5 När jag lämnade dig kvar på Kreta, var det för att du skulle ordna det som ännu återstod och i varje stad insätta äldste (presbyteros) efter mina anvisningar. 6 En sådan skall vara oförvitlig, en enda kvinnas man, och ha troende barn som inte kan beskyllas för att vara ostyriga eller uppstudsiga.7 Församlingsledaren (episkopos) skall som en Guds förvaltare vara oförvitlig. Han skall inte vara självgod, inte häftig, inte missbruka vin, inte vara våldsam eller girig, 8 utan gästfri, godhjärtad och förståndig, pålitlig, gudfruktig och behärskad. 9 Han skall hålla sig till lärans tillförlitliga ord, så att han genom en sund undervisning kan uppmuntra andra och vederlägga motståndarna. 10 Ty särskilt bland de omskurna finns det många orosstiftare, pratmakare och bedragare. 11 Dem måste man tysta munnen på, för de vänder upp och ner på hela familjer genom att för egen vinning lära ut sådant som de inte borde.

Det är svårt att tro att en hustru till en pastor som levt i otrohet och lögner under flera år skulle uppskatta om kristna vänner och bekanta i princip skippade det här med varningen, utan snarare förminskade det pastorn gjort genom en lång rad ursäkter. Från alla håll och kanter kanske det kommer försvar såsom “Ja det här är ju en tragedi för hans familj och det han gjorde var fel MEN—….” och så följer ett långt ursäktande försvarstal som kanske fortsätter med:

“…MEN, alla är vi syndare och vi borde inte kasta sten. Alla har vi våra svagheter och vi borde inte döma. Det är bara Gud som dömer! Varför ska vi peka finger? Nej, det är helt fel att trycka ner en som redan ligger, och dessutom kan ingen av oss helt sluta synda så varför skulle vi kritisera andra? Stackars honom som levt ett splittrande dubbelliv så länge – det måste verkligen vara hemskt, och vår kärlek går ut till honom och hans familj pga denna omskakande händelse. Vi tycker så synd om honom och vi förstår att han har det svårt just nu mitt i denna tragedi. Stackars man! Det här som hänt kan ju hända precis vem som helst, så han är absolut inte ensam. Han är bara en vanlig bräcklig människa precis som oss andra. Vem av oss är felfri? Nej, han kom bara ner i en svacka, och det är verkligen beklagligt att det här drabbade honom. Vi har redan förlåtit honom och vi hoppas att han helt enkelt reser sig igen och fortsätter att tjäna Gud, för Gud håller alltid en förlåtande hand över alla oavsett vad vi gör, etc etc.”

Om man försöker se genom fingrarna på det här sättet så försvinner tyvärr varningen till andra, utan snarare blir det en uppmuntran till andra att synd inte är så farligt och att inte ens en längre tids synd är allvarligt utan bara något som “drabbar” en utifrån, samt att det är väldigt synd om den som råkat ut för en sådan ofrånkomlig olycka som han råkat ut för. Ändå handlar ofta sådana fall om inte bara otrohet utan även lögner, hyckleri (eftersom man lärt andra att undvika liknande synder) och gravt kompromissande med pastorsämbetet – under en lång tid. Budskapet blir, att det värsta som kan hända en pastor som valt syndens väg är att folket ropar “stackare!” och han överöses med en extra dos kärlek från alla håll. Visst är det så att Guds nåd och erbjudande om förlåtelse erbjuds alla med ett sant omvänt hjärta, men det betyder inte att vi ska hoppa över Paulus instruktioner vad gäller de viktiga varningarna rörande pastorer som syndar.

Ord. 28:23 Den som tillrättavisar en människa får uppskattning efteråt, mer än den som kommer med smicker.

Det finns t o m en risk att man göra saken ändå värre än att försumma den viktiga öppna varningen, utan man kanske dessutom varnar andra – som kommer med kritik. I stället för att kritisera den syndande församlingsledaren (om alltså bevis finns) så försöker kompisarna i stället tysta kritiker i all välvilja. Kanske genom de vanliga förminskande orden “Du skall icke döma….“, och “Ingen är felfri så håll tyst om det här”.

Att ljuga under en längre tid orsakar brist på tillit – personen kan ju när som helst ljuga igen

Saken är den att i just det här fallet så hade pastorn under mer än två års tid levt ett dubbelliv med flera grova synder, vilket han idag på inga sätt motstrider. Han borde ha tänkt “Jag lever i otrohet och lögn, och jag har inga omedelbara planer på att sluta. Därför borde jag lämna min pastorstjänst för att inte synda ännu mer och svärta ner pastorsämbetet. Paulus förbjuder ju uttryckligen pastorer som lever som jag gör”. 

Om han ber om förlåtelse i ett brev och säger att han omvänt sig så har vi å ena sidan ingen aning om han verkligen menar det, och å andra sidan har vi ingen rätt att inte tro honom på hans ord. “Hellre fria än fälla” som det heter, och vi gör väl i att tänka gott om andra människor. Dessvärre är en konsekvens av att en person visat sig kunna ljuga både rejält och länge att man kan ha svårt att lita på en sådan person. Att förlåta är en sak, men att lita på att en lögnare plötsligt talar sanning är inte en självklarhet.

Läser man det brev som Robert har skrivit så kan det finnas människor som helt enkelt känner sig osäkra på om innehållet är helt sant eller om det är uppblandat med osanning och överdrifter. Han förklarar i sitt brev hur långt nere i mörkret han tidigare levt (innan otrohetsaffären) och att han även övervägt självmord. Han avslutar sitt brev dramatiskt med “Fortfarande omtöcknad men levande, Robert”. Här har man alltså valet att tro på honom, eller att misstänka att brevet skrivits på ett sätt som uppbringar maximal sympati och förståelse. Häri ligger en orsak till Paulus instruktion om att varna. Om en person ljugit i över två år så vet man att det kan finnas resurser att ljuga lite till. Lögn efter lögn orsakar brist på tillit, vilket inte är ett bra resultat om man är pastor.

Robert beskriver alltså i sitt brev hur han var djupt nere på mörka botten, deprimerad, förtvivlad och självmordsbenägen. Han skriver att han för tre år sedan fick livsgnistan tillbaka tack vare sin nuvarande kvinna som han då träffade för första gången. Denna kontakt ledde till en kärleksrelation, och denna otrohetsaffär varade alltså i mer än två år innan han erkände den. Det betyder att startskottet för när Robert började må bra (eller i alla fall mycket bättre) sker när han började synda grovt genom otrohet, lögn, hyckleri och att kvarstanna som föreståndare emot Paulus instruktioner! M a o, när han började vara olydig mot den helige Ande (genom att synda) så mådde han mycket bättre än tidigare! Att leva helt tvärt emot vad den helige Ande uppmanar oss till borde få oss att må fruktansvärt dåligt.

Han skriver “Jag var dessutom själv delaktig i att bygga en kultur som jag idag inte kan omfamna”, men samtidigt vet vi också att han heller inte avslöjat denna kultur och in i det sista valde han även att behålla det förmånliga pensionsavtalet som kritiserats så stort i församlingen.

Min poäng här är hur som helst att 1) vi bör lyda Paulus genom att varna andra i stället för att nöja oss med att prata om Guds nåd och rada upp ursäkter, 2) det är helt logiskt att det är svårt att lita på en person som ljugit grovt under en längre tid, och det är ett skäl varför det är speciellt viktigt att en föreståndare inte ljuger, 3) det är inte säkert att en hustru till en otrogen föreståndare uppskattar att vi negligerar tillrättavisning (eller bara nämner det helt kort) och sedan tillbringar en A4-sida genom att tala om vad som olyckligtvis “drabbat” pastorn som det är så synd om.

Samtidigt är jag oerhört tacksam över att Guds löfte om att man kan bli 100% renad i Jesu blod vid omvändelse, oavsett vad man gjort och hur länge man gjort det.