Spurgeon och hans tro på kalvinismen och “predestinationsläran”

Tidningen Dagen har en intressant artikel om den brittiska evangelisten Charles Spurgeon (1834-1892) som du kan läsa om här, men det jag saknar är lite mer information till läsarna om vilken kyrkogren som han var anhängare utav och hur hans läror såg ut. Artikeln informerar visserligen att han först började att predika i baptistförsamlingen New Park Street i London, men senare så var den kyrka han förestod frikopplad från samfundssamhörighet.

Han blev anhängare av den reformerta 1689 års baptistbekännelsen som skrevs av kalvinistiska baptister, så det var alltså kalvinism som Spurgeon förespråkade. Även om kalvinister kan ha lite olika teologiska åsikter vad gäller detaljer så bygger de sin lära på det som vi kallar för TULIP, och som du kan läsa mer om här. De olikheter som kalvinister visar sinsimellan beror på till vilken grad de vill vara konsekventa med sin egen lära. Det finns ingen kalvinist som ens kan vara helt trogen sin egen lära eftersom TULIP säger emot sig självt och dessutom leder till teologiska grymheter och absurditeter som få kalvinister vill skriva under på – och detta gäller även Spurgeon som ofta predikade som om han INTE var en kalvinist och som om han menade att alla hade en chans till frälsning (som kalvinismen inte lär).

Som en sann kalvinist så uttryckte Charles Spurgeon att Jesus inte dog för alla människor utan bara några få som kallas utvalda (elect). Han ansåg att hans Gud inte ens ville att alla människor skulle bli frälsta, för då hade han ju bara kunnat utvälja fler av kategorin frälsta. Kalvinister tror ju att vi är frälsta pga GUDS VAL av oss snarare än vår egen personliga tro. Spurgeons kommentarer visar också vilken skada försonighetsläran (penalty substitution teorin eller satisfaction/substitution teorin) eftersom han startar sin teologi med det antagandet och bygger sedan resten av resonemanget på den grunden.

Predestinationsläran, som Spurgeon förespråkar, innebär läran att det är Gud som utväljer vem som ska vara frälst och inte frälst (himmel eller helvete) oberoende av någonting hos oss själva. Denna predestination är tänkt att ha gjorts redan vid jordens begynnelse, och långt innan vi var födda. Alltså långt innan vi ens kunde synda.

Kan en människa vara frälst trots att hon lever i de mest monstruösa, fruktansvärda, och motbjudande SYNDER som man kan tänka sig, och långt värre än vad sataniska gudar ens skulle kunna tänka sig att utöva? Detta är vad Spurgeon kallar dem som tror att Jesus dog för alla människor!:

Once again, if it was Christ’s intention to save all men, how deplorably has He been disappointed, for we have His own testimony that there is a lake which burneth with fire and brimstone, and into that pit of woe have been cast some of the very persons who, according to the theory of universal redemption, were bought with His blood. That seems to me a conception a thousand times more repulsive than any of those consequences which are said to be associated with the Calvinistic and Christian doctrine of special and particular redemption. To think that my Saviour died for men who were or are in hell, seems a supposition too horrible for me to entertain. To imagine for a moment that He was the Substitute for all the sons of men, and that God, having first punished the Substitute, afterwards punished the sinners themselves, seems to conflict with all my ideas of Divine justice. That Christ should offer an atonement and satisfaction for the sins of all men, and that afterwards some of those very men should be punished for the sins for which Christ had already atoned, appears to me to be the most monstrous iniquity that could ever have been imputed to Saturn, to Janus, to the goddess of the Thugs, or to the most diabolical heathen deities. / Charles H. Spurgeon

Kan en människa vara frälst om han/hon vägrar att tro det sanna evangeliet och i stället vänder sig till irrläror? Detta är hur Spurgeon refererar till de människor som vägrar att vara kalvinister:

And what is the heresy of Arminianism but the addition of something to the work of the Redeemer? Every heresy, if brought to the touchstone, will discover itself here. I have my own private opinion that there is no such thing as preaching Christ and Him crucified,unless we preach what nowadays is called Calvinism. It is a nickname to call it Calvinism; Calvinism is THE GOSPEL, and nothing else / The Autobiography of Charles H. Spurgeon, Curts and Jennings, Cincinnati – Chicago – St. Louis, 1898, Vol. I., Page 172.

Spurgeon har som sagt uttryckt sig på helt andra sätt i andra sammanhang, så det är bara att hoppas på att människor för det mesta väljer att citera sådant som inte låter så hårt och kalvinistiskt bland hans anföranden.

Det är glädjande att människor kom och lyssnade på Spurgeon och blev frälsta, men jag tror också att kalvinistiska irrläror fortsatte att få fotfäste pga Spurgeon. Oavsett vilka lära en pastor har så är det bra att människor blir intresserade av Guds ord och Guds kraft, och även katoliker och mormoner kan få människor att börja läsa Bibeln och hitta Gud (ibland “trots” deras läror än “pga”). Men visst är det ännu bättre om församlingsledaren har en sund biblisk grund. Hur många som blir frälsta pga en lärare och hur många som går under pga fel läror är förstås omöjligt att veta, och till syvende och sist är det ändå Gud som dömer. Jag är personligen ett större fan av Charles Finney (1792-1875), och människor som blev frälsta under hans väckelser verkar ha bibehållt sin tro till en hög grad.